1/4 - ny vår - nytt hopp om denna behndling.
Då var det en strålande soldag igen. Vi alla lyckliga att allt än så länge gått bra.
Mina tankar gått denna helgen till Matilda Färemo och Gustav Holgersson, samt deras familjer. Se Barncancerföreningen, södras, websidor och deras bloggar.
Så mycket jag känner igen i deras beskrivningar i Charlottes situation från 2000-2001.
De hemska beskeden, väntan under operationen, besked att allt går inte att opera bort. Fasan när man ser läkarna och minuterna innan man går in för besked på avdelningens samtalsrum. Väntan på rummet inför ronden. Bara föräldrar som varit i samma situation kan förstå. Besked om att all curativ behandling upphört. Nu gäller bara smärtlindring . Halmstrå och hopp om mirakel. Vad väntar nu??Tänkte då på alla andra sjuka barn på avdelningen och hur de haft det. Få vara i detta tillstånd fram tills nya cancerbehandlingar kommer.........i framtiden.
En "film" från första sjukdagen spelas hela tiden upp i huvudet, fram- och baklänges. Även än i dag. Sedan skall allt i vardagen också fungera mitt i allt. Omgivningen förstår egentligen väldigt lite, förstår man på alla andra drabbade föräldrar också.
Ja ovan tankar gjorde att Charlotte gjorde en kul grej i går kväll. Kunde inte stoppa henne. Hon är som att hålla emot en vårflod! Denna styrka har kanske räddat henne många gånger ,då hon varit så illa däran i sjukhussängen. Vågar inte berätta vad hon gjorde. Det kan ju nå doktorn. Men hon var ingen fara för andra människor.
Nu sover hon lycklig och glad i sin säng. Det bästa - hon har ju normalt inte ont. Men fasa varje gång hon får ont någonstans i kroppen. Ibland är det träningsvärk, men hela tiden oro som föräldrar till friska barn aldrig behöver känna. Spridning...Detta tär hela tiden.Detta pendlande hela tiden upp och ner - himmel och helvete -............Ovissheten. Planera studenten.Ta emot Amerikasläktingar under sommaren. När läget kan förändras snabbt.
Mamma
Mina tankar gått denna helgen till Matilda Färemo och Gustav Holgersson, samt deras familjer. Se Barncancerföreningen, södras, websidor och deras bloggar.
Så mycket jag känner igen i deras beskrivningar i Charlottes situation från 2000-2001.
De hemska beskeden, väntan under operationen, besked att allt går inte att opera bort. Fasan när man ser läkarna och minuterna innan man går in för besked på avdelningens samtalsrum. Väntan på rummet inför ronden. Bara föräldrar som varit i samma situation kan förstå. Besked om att all curativ behandling upphört. Nu gäller bara smärtlindring . Halmstrå och hopp om mirakel. Vad väntar nu??Tänkte då på alla andra sjuka barn på avdelningen och hur de haft det. Få vara i detta tillstånd fram tills nya cancerbehandlingar kommer.........i framtiden.
En "film" från första sjukdagen spelas hela tiden upp i huvudet, fram- och baklänges. Även än i dag. Sedan skall allt i vardagen också fungera mitt i allt. Omgivningen förstår egentligen väldigt lite, förstår man på alla andra drabbade föräldrar också.
Ja ovan tankar gjorde att Charlotte gjorde en kul grej i går kväll. Kunde inte stoppa henne. Hon är som att hålla emot en vårflod! Denna styrka har kanske räddat henne många gånger ,då hon varit så illa däran i sjukhussängen. Vågar inte berätta vad hon gjorde. Det kan ju nå doktorn. Men hon var ingen fara för andra människor.
Nu sover hon lycklig och glad i sin säng. Det bästa - hon har ju normalt inte ont. Men fasa varje gång hon får ont någonstans i kroppen. Ibland är det träningsvärk, men hela tiden oro som föräldrar till friska barn aldrig behöver känna. Spridning...Detta tär hela tiden.Detta pendlande hela tiden upp och ner - himmel och helvete -............Ovissheten. Planera studenten.Ta emot Amerikasläktingar under sommaren. När läget kan förändras snabbt.
Mamma
Kommentarer
Trackback
