24¤ hann ej läsa igenom - det bara hoppade i väg.
Mamma
Precis, det många gör felet är att jämföra mmed sig själv utan att se ur den andres perspektiv :/ Det är hemskt jobbigt att mista någon och frågan dyker oftast upp om man kunde gjort något annorlunda. Men det jag förstått är att vuxna karlar har svårare att acceptera att det är okej att be om hjälp, att man får må dåligt, men att det är lättare om man inte är själv. Där jag har hästen, familjen där barnens farbror tog livet av sig för nått år sen. Nån dag innan hade han varit och besökt dem, han höll på att bygga hus på en nyköpt tomt och allt verkade bra, lånat hem maskiner. Det mamman i huset märkte efteråt är att han hade gett hintar, små men ändå sagt saker som han aldrig gjort förut som fick henne att må dåligt över att hon inte märkte det innan. Men mkt har hänt hemma hos dem med. Jag är väldigt insatt i den familjen då jag känner mig som hemma där. Mitt 3dje hem ser jag det som :) Mina föräldrar är skilda. Men det man alltid frågar sig är varför allt händer en själv. Det var en våldtäktsman i borlänge som fick tag i mitt nummer på eniro.se efter att jag hade satt in annonser om en ridsadel. Visste inte vem han var först, men polisen fick nys om det till slut. Känd sen han var 12 år hos polisen. Självklart fråga man sig själv varför allt det här hände just mig, hade jag inte tillräckligt dåligt. Idag har det hänt saker i 11 års tid o det känns som det inte tar slut. Men jag ser positivt på mitt liv även om jag har enormt svårt att lita på folk. Hade jag inte varit med om allt det jag varit med om så hade jag inte varit den jag är idag, jag hade antagligen inte haft samma förståelse för andra. Men samtidigt om jag inte varit med om saker o ting så hade jag kanske klarat av skolan. haft mer vänner och vart ute o festat varje helg. Jag är glad att det inte hände någon annan, då det istället hade varit fler personer med dåliga erfarenheter. Hästarna har varit min räddning :) När det var som tuffast var när min förra häst dog strax efter att jag varit i rättegång mot "mellstamannen" i falun, jag hoppa av skolan då allt blev för mkt.. Det är mkt i mitt liv jag ser som småsaker fast andra blir häpna över allt. Det som jag mest blivit förvånad är när de på Juventas(ungdomspsykiatri tror jag)sa att de var förvånade att jag lever, och även tagit åt mig då personer sagt med beundran hur stark jag är. Men även sttyrkan tar slut ibland. Det känns som jag skrivit lite väl mkt nu.. Men jag känner skillnaden även om det är små trådar i våra liv som faktiskt går ihop :) Det man inte ska glömma är det man :)
Kram kram! :D
Hej!
Jag har läst här ett tag och hoppas verkligen att det går bra för din dotter! Ni är så starka. Jag följer även en annan tjej som är i din dotters ålder. (www.hannamarias.blogg.se) När man läser om hur unga i ens egen ålder har det inser man vilken tur man själv har. Vilket annan syn man har på livet, men ni har lärt mig mycket. Ni har så mycket erfarnheter man inte ska behöva ha som mor/dotter och det gör så ont att läsa om er. Massa styrkekramar Tove
