Charlottes Blogg

Förra veckan var alla trötta, det var väl den långa väntan på vad som hänt i Charlottes kropp. Enligt radio P1 är strokepatienter otroligt trötta av oron när de blir sjuka, för de vet inte om de blir bra eller inte. Cancer är ju  en ännu mera oberäknelig sjukdom...

Berättade igen för Charlotte och syskonen flera gånger förra veckan. Det är inte konstigt att vi var/ är  så trötta .  "Fatigue" heter symtomet, eller hur det stavas. Franskt ord ,   trötthetssymtom,  som drabbar cancersjuka och dess anhöriga.
Charlotte tycker inte det nästa gång är acceptabelt att vänta 5 veckor på röntgenresultat.  Hon vill diskutera detta i framtiden.
Charlottes skola ringde och sa hon kunde gå två dagar vissa timmar,  i en klass under ett år för att klara medicinskt grundkurs och religionskunskap, jag tror det var olika klasser.  Först var det tal om två år, men skolan hittat en kurs på ett år .
Sedan har hon alternativ medicin och 4 veckors praktik kvar....Förra veckan orkade inte Charlotte i väg. Charlotte jublar inte direkt, men hon accepterade det...hon har ju varit med om mycket, men förstår hon tycker det är jobbigt jämfört med friska kompisar.  De jobbar ju nu sedan ett år eller studerar.

Sedan kan man ju undra?? Sju och halvt års sjukhuserfarenheter och många månader inlagd, med alla undersökningar, behandlingar..men det räknas ju inte... 

I dag körde hon bil  till skolan. Hon fick besked  i dag , hon fick inget busskort , utan får betala skolresorna själv. Men hon är i gång. Hon tycker nog det är trist med ett 5:e år, men att ha omvårdnadskompetensen är ju viktigast, samt fulltändig gymnasieutbildning. Hon får ta ett år till på skolan. Det fanns andra sa Charlotte som gjorde så förra året...

Sådan tur hon har en så gullig pojkvän, tror det hjälper henne mycket med hans stöd och stödet från syskonen/kompisar.

Jag tycker bara det är så tungt att tvingas hålla i alla trådar, för att reda ut Charlottes framtida liv..Men vi  är alla så glada att hennes sjukdomsstatus var så, jämfört med många andras.

Hälsningar till er  föräldrar/ barn  jag träffade i onsdags på barncancerföreningens kräftskiva i onsdagskväll i Lund. Bara vi som varit i er situation fattar vidden av vad som nu upplevs som det värsta i era liv. Att vara med i barncancerföreingen och hjälpa till  känns bra. Men också jobbigt. Får hoppas jag orkar fortsätta vara med där...På samma gång återupplever jag allt det svåra, när jag ser de sjuka barnen... Men också att det går att leva i denna ovisshet trots allt.. Vi har ju inget val.
Mamma.