Charlottes Blogg

Man har ju hört talas om att det finns olika steg i sorgen. Jag vet inte riktigt vilket jag är på men jag är inte i början.

Första veckorna var riktigt jobbiga. Allt var kaos i huvudet och det kändes som man ständigt var påverkad av något. Man glömde bort saker , allting snurrade och man fick inte ihop saker. Tiden gick så fort så man inte hängde med. Man var i sin egen värld. När man skulle ta tag i tex. räkningarna visste man knappt hur man skulle bete sig.

Så kände jag. Sorgen är alltid individuell men detta är rätt vanligt.

Samtidigt mitt i allt kaos skulle man då ordna allt det praktiska med.

Det sägs ju att det blir värre efter begravningen och när det praktiska är gjort. Det kan jag hålla med på och man har inte något "att pyssla med" runt Charlotte mer. Saknaden växer mer. Verkligheten kommer mer ikapp en.

Någon sa till mig i början att det skulle kännas värst efter 5 månader. Idag har det gått 2 och en halv månad.
Kan de bli värre än vad det är tänkte jag då ? Någon annan sa att det inte stämmer.

På senare tid har jag tänkt tillbaka oerhört mycket på den sista tiden vi hade. De två sista månaderna. Tankarna har återigen snurrat. Det är kanske kroppens sätt att "gå igenom" det nu , för i början hade det kanske inte funkart för hjärnan att gå igenom det tiden just då. Självklart fanns den i mina tankar men det finns där mer nu.

Jag känner också jag försöker hitta mina sätt och lösningar till att orka. Jag har fått någon sorts "egergi" till att fixa och dona med saker. Trädgården och ett furuskåp som jag köpt som jag håller på att måla om. Det är nog min terapi att hantera och tackla sorgen. Jag har nämt det förr , det blir att jag väljer att styra mina tankar då och vad och när jag ska tänka på nått. I ett tyst rum 24 timmar om hade vem som helst haft en hjärna på högvarv.

Jag tror att saknaden kommer att växa mer och mer med tiden. Just nu är den så enorm redan! Saknad gör ont.

Det gäller ju att hitta sätten att överleva. Man är ju tvungen , man måste kämpa. Varje dag är en oerhörd kamp men jag har kommit en bit på vägen. Jag är väll kanske någon stans på mittensteget.

Huvudet är inte i kaos längre och det känns som man kommit på "en fot igen".

Saknaden och tiden med Charlotte kommer alltid att finnas i mitt hjärta! Att livet är orättvist och mörkt ibland kommer man inte ifrån. Ibland skulle man bara vilja skrika rätt ut , Varför ? Varför fick inte min Charlotte leva ? Livet kan kännas meningslöst och skit. Men det handlar ju mycket om att antingen ge upp eller fortsätta. Att ge upp är så lätt. Att fortsätta kan vara svårt. Det behöver int betyda att man blir "som vanligt" direkt eller att man inte är ledsen utan det handlar om att hålla munnen ovanför vattenytan. En liten bit i början och tids nog
är man uppe ur vattnet.

Jag väljer att fortsätta och kämpa på för det vet jag att Charlotte hade velat! Hon var ju själv en kämpe! <3

Kramar Stina!

P.s Ikväll hämtar vi mamma och hennes vännina som varit på härliga Gran Canaria i en vecka. Härligt för dem! <3  D.s