Charlottes Blogg

Vaknade imorse med tanken att jag skulle städa över huset innan jag skall börja jobba halv 4 idag. Åt frukost och i vanlig ordning kollade jag över mobilen och läste de bloggar jag brukar följa. Efter att Charlotte gick bort har jag börjat följa andras cancerbloggar. Jag behöver det. Jag behöver få läsa hur andra har det och hur de haterar allt.
Vi hanterar sorgen på olika sätt men jag behöver få läsa om andras tragedier för att inte fastna i att livet har rasat för bara mig.

Att så många andra i denna värld har det lika jobbigt som vi. Man söker och behöver läsa om andras erfarenheter. När jag blir helt tom på energi så stänger jag ner. Då har jag fått tillräckligt.

Tragedier finns det gott om. Från de som förlorat nära och kära hastigt , på äldre dar eller efter år av kämpande av olika sjukdomar.

Jag fastnade i förmiddags på en blogg där en liten pojke förlorade sin unga mamma nyligen i cancer. Jag fällde ett par tårar för deras hemska tragedi samtidigt som de fälldes för den enorma orättvisa och saknaden utav vår fina Charlotte.

Jag har aldrig varit bra på att gråta. De flesta gången jag gråtit är på kvällen när jag skall sova. Det är då i tystnaden mina tankar kommer. Man skall gråta , det är bra men ack så svårt ibland. Man tänker ibland att man skall kämpa , kämpa och åter kämpa. Men man behöver bryta ihop ibland.

Denna bloggen fick mina tårar att komma och när jag läst färdigt så orkade jag inte mer utan tog min kaffekopp och satte mig på altanen där ute.

Jag fick en varm känsla inom mig när jag satt där och tänkte på lilla Charlotte. Hur mycket jag älskar och saknar henne. Allt vi inte får uppleva tillsammans mer. Den varma känslan jag fick kändes som att Charlotte verkligen var med mig. Samtidigt som livet har vänts upp och ner så har jag aldrig kännt mig starkare. Hela resan har jag gjort mig till en starkare personen fastän jag känner mig vilse ibland. Vi har kommit en bit på vägen men det kommer alltid att prägla våra liv. Jag kände att hon var med mig. Att hon gav mig styrka och visade att allting kommer att bli bra. Att hon är med oss. Att hon har det bra och är vid vår sida hela tiden för att vi skall orka. Jag kände det i kroppen.

Tiden jag ägnade i förmiddags åt bloggar och sorg gav mig också perspektivet på att ibland skippa alla måsten. Jag kommer inte hinna med allt jag tänkte göra innan jobbet kallar men vad gör det ? Ibland måste man bara få vara. Göra det man känner.

Lev här och nu och framför allt LEV. Ingen vet vad morgondagen har att komma med.

Kramar /Stina


P.s Vi vill tacka för era fina kommentarer , har ännu inte lärt mig hur man svarar på dem , ni betyder mycket och stöttar på alla sätt och vis D.s