Charlottes Blogg

Nu har det gått 2 veckor. 2 veckor?! Återigen vart tog den tiden vägen ? Allt känns som igår , hösten kändes som igår ?

Jag pratade med en vän innan ikväll om livet efter detta. Jag tror helt klart på något sorts liv efter detta, att vi kommer till en plats och träffar alla igen! Jag på något sätt hoppas det! Att få återse alla igen. Det kan ju inte bara ta slut tycker man , att tiderna bara går och går och allt bara fortsätter och man inte finns. Fast visserligen om det skulle visa sig att man inte kommer till himmlen och träffar alla igen utan bara är död och borta då vet man antagligen inte om det då och känner av det så.

Charlotte skulle bli en katt i sitt nästa liv sa hon. Kanske är det så när man kommer upp till himmlen att man får träffa Gud och välja vad man vill bli. Eller är terorin den att man återföds , i samma familj eller en annan ? Det är ingen som vet och jag tror aldrig att man kommer att få veta. Men att leva med vetskapen och min tro att jag en dag kommer att träffa Charlotte igen gör mig trygg och glad! Även min kära pappa , morfar , farfar, farmor och alla andra som man mist ! För du sa till oss Charlotte , att vi skulle ses på "andra sidan" så då vet jag att vi kommer att göra det!

Idag var jag nere och beställde begravningblommorna och hämtade smyckena som vi graverat. De blev jättefint! Lägger upp bilder på det vi tänkte skulle följa med i kistan!

Har suttit och läst en hel del andra bloggar ikväll om andra som har cancer eller som mist någon i cancer. Mamma har tipsat mig om en del och andra har jag hittat på annat sätt. Innan Charlotte dog har jag inte suttit och läst om andra , men på något sätt så är det något jag dras till nu. Man vet ju om att de finns så många andra i samma sits som oss. Så mycket orättvisor i världen...... Man får mer och mer det jag kallas "sakneattacker". Man kan sakna , men när det blandas med attack och panik ? Man vet inte vad man skall tänka eller vad man ska göra eller bli av. Man blir helt rastlös och får en så otrolig längtan efter Charlotte! Det ända man känner skulle hjälpa i denna stund var att få krama om henne , prata med henne. Men det går ju inte , det ända e att försöka samla sig tills den går över. Obehagligt.

Nu ska jag kika vidare på lite låtar , Kram från Stina!