Inget är som förr...

Då rullar dagarna på och lilla Maya föddes den 13 oktober. Det blev en ganska snabb förlossning och en pigg liten mörkhårig och brunögd flicka tittade ut. 53 cm och 3700 g. Pappan upp i dagen tycktes först. Det kändes skönt att allt var över, då tyvärr man väl alltid får ett katastroftänkande efter Charlottes sjukdom och död.. Det kändes så tufft för alla att du Charlotte inte fick vara med detta nya mirakel. Du av alla som älskade barn.
 
Själv hade jag  i slutet av september  tillsammans med några vänner varit på resa i Polen under några dagar.Vi besökte bla en  kyrkogård där och såg hur de vårdade sinna minnen av de döda. Annars blev det mest att shoppa lite och prova ny mat.
 
Elin, Albin, Stina och jag hann också i början av oktober  med en liten dagsresa till Danmark. Vi kollade runt på flera kyrkogårdar och hittade några fina gravstenar. Än kan vi inte bestämma oss och nu får det vara till våren med Charlottes gravsten. Vi höll oss inte för många mil från  bron, då Stina inte ville föda i Danmark. Allt gick dock bra med dagen där, men det hade varit roligare att shoppa och Charlotte hade fått vara med.
 
När Stina födde i Lund låg jag på Trelleborgs sjukhus med gipsat ben  och ett stort sår i höftbenet. Det var en planerad artrosoperation, men innan operationen var det flera röntgen och provtagningar. Jag var inlagd i åtta dagar. Det var så tungt att sitta i samma väntsalar i Lund som Charlotte och jag suttit i så många gånger under röntgen och lab.prover. Allt i Trelleborg bara påminde om Charlottes sjukdomstid. Personal, sjukhuskläder, sjukhusmaten, blodprover  etc...Dock var ju min operation ett beslut som jag skjutit på i flera år, men till sist blev smärtorna för hemska i foten.
 
Nu sitter jag här och får inte stödja på benet på 10 veckor. Jag har fått alla sorters hjälpmedel och får ägna dagarna åt att läsa, lyssna på radio etc .När gipset är borta så slipper jag den oro som en cancer innebär, så det tänker jag på så går det lite bättre.
Tänk vad Charlotte var tålig och aldrig beklagade sig trots att allt på slutet bara blev sämre och sämre.
 
Mina tankar är som alla andra föräldrar som mist ett barn. Hålet i hjärtat kan aldrig fyllas och denna veckan är inte precis en vecka man ser fram emot med alla Helgons dag.Vi får göra fint, då Charlotte alltid var noga att gravar skulle smyckas fint.
I morgon hälsar vi på mormor. Hon har inte förstått varför jag inte kunnat besöka henne på en tid.
Mamma.
 
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Styrkekramar! Skänker en tanke

2013-10-27 @ 19:32:41
Postat av: Elisabet Roslund

Grattis till dig mormor. Vilken glädje att få se ett nytt liv komma till världen! Jag tänker så ofta på dig och saknaden ni alla bär på. Känns så konstigt att inte Charlotte och min Mattias får vara med i våra liv på jorden längre. Fast jag tror att dom finns nära oss och ser oss i allt vi gör. Jag känner närvaron och den ger mig trösten att ta vara på allt jag kan. Ha det bra och ta väl hand om dig själv och din familj. Varm Kram från Elisabet

2013-10-27 @ 21:00:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0