Charlottes Blogg

Tiden går och så mycket hänt. Det blir inte bättre när man mist ett barn. Det blir aldrig bra igen. En person saknas alltid hur många som än föds nya. Man klarar än så länge mycket mer än vad man tror att man skulle göra. Det blir aldrig vanligt igen. Det vanliga livet då allt rullade på saknar man och inser att det blir aldrig så igen. Vad som än händer än själv, så tänker man på Charlotte och vad hon utan klagan stod ut med. Hon blev livstidsfånge i sin cancer under 12 år och tvingades leva med den på ryggen. Hon borde vunnit, men cancern ger sig aldrig när den inte går att operera bort.

 

Stinas och Fredriks dotter Maya döptes i Långaröds kyrka. Vi var nära dig Charlotte, men ändå var du så långt borta...Allt gick bra och 65 gäster firade i församlingshemmet med mat och tårta

.

Min artrosoperation med gips under 10 veckor gick inte bra. Vid besöket 17 dec då gipset tagits bort berättade läkaren i Trelleborg att han gjort ett fel och ett klammer kommit fel inne i foten. Den fick troligen göras om med ny gipsning 10 veckor. Mänskliga faktorn sa läkaren. Nu skall jag åter dit mars 2014, men foten svullnar mycket och gör rejält ont än. Katastrof, nej det finns inte längre katastrofer när jag tänker på Charlottes situation och död

.

Min 95-åriga mor harde varit hostig och trött några veckor och den 12 januari fick ambulansen hämta henne på äldreboendet. Tankarna gick direkt till Charlottes ambulansturer med syrgas sista månaden.Är det slutet nu? Tankarna går till en ny begravning bredvid Charlotte och allt vad det innebär.  Mor blev inlagd mitt på dagen i Lund och det var en repris av allt med Charlotte.  Kl 20.30 när jag var hemma, då ringer sjuksköterskan att mors puls var inte bra och det kunde vara slutet. Jag kastade mig i bilen och resten av familjen fick beskedet.

När jag kom ner var allt ett repris igen, men mor blev lugn och sov hela natten. Hennes feber gick ner och blodtrycket stabiliserades på morgonen.  Bakterier i blodet och 4-5 liters uttorkning med för hög saltkonscentration. Där satt jag hela natten i en fåtölj och följde hennes andning. Ibland bra och ibland dålig. Sov kanske en 1,5 timme och foten svullnade mer och mer, men mor överlevde. På morgon när jag rullade jag upp persienerna och såg Onkologen. Alla tankar kom över igen om sista dygnen med Charlotte där. Allt var en repris som spelades upp och tyngde var stor. Jag åkte hem 9.30.

 

Mor klarade sig denna gången och var hemma igen på torsdagen. Hon blev mycket väl omhändertagen i Lund o

 det kändes ju bra. Tankarna var hela tiden att det inte gick bra för Charlotte. Det rev i en och tankarna tyngde en och gjorde att hjärnan inte fungerade som den skulle. Man är aldrig beredd på ett dödsfall, men kanske kan mor klara lite till. Med hennes ålder vet man ju att det är naturligt och kan ske när som helst. Så var det inte med Charlotte.

Med tanken på att snön yr och det kanske blir elavbrott så får jag sända mina röriga tankar direkt....innan elen kanske försvinner i blåsten här uppe på Linderödsåsen.

Gunvor.