Hej!
Det känns som en evighet sen jag skrev sist. Kände att det var dax nu!
Nu är sommaren här , ja om vi bortser från allt regn förstås. Vi är snart inne i juli och den skönaste tiden på året ligger framför oss. Studenterna har sprungit ut , barnen har slutat skolan och de felsta har sin semester. Det är nu det skall kännas bra , skönt , härligt ja allt vad sommaren hör till. Men det känns precis tvärtemot!
Jag nämnde det någongång innan att någon sagt att efter 5 månader skulle det kännas värre. Ja , jag håller fullständingt med! Snart har det gått 5 månader och det känns mycket värre! Mycket beror på att sommaren e här. Fler minnen kommer och allt man gör och planerar är utan Charlotte. Det är riktigt tungt.
Saknaden växer självklart men en stor sak har tagit plats är förrvirringen igen. Ibörjan var man ju fullständingt kaos. Man glömde saker , allting snurrade i huvudet och det kändes som man konstant var påverkad av något.
Med min förrvirring nu menar jag att allt känns rörigt. Jag känns rörig och måste på något sätt hitta mig själv.
Jag vill göra 100 saker samtidigt , men samtidigt så har jag inte orken. När jag inte har orkar får jag ångest över att inte göra något. Man flyr litegrann när man sysselsätter sig istället för att inte göra någonting alls och bara tänka. Jag funkar bättre i sysselsättning men man skall klart orka.
Jag vill att saker skall ske på direkten. Tålamodet att vänta har försvunnit. Ena timmen mår jag bra och den andra dåligt. Jag känner att allting pendlar vädligt häftigt just nu.
Jag antar att detta är en del av sorgen. Jag försöker ta en dag i taget men jag känner mig vilse på något vis. Jag kan heller inte förklara det riktigt.
Jag hoppas alla får en underbar sommar. Var rädda om er! Kram <3 /Stina
<3
<3
<3
Fint <3
<3
Morfars plats <3
Det värsta
Det värsta
Jag har länge tänkt på och kännt att det värsta som kan drabba en är att mista en familjemedlem. En person som står en nära och som ligger en mycket varmt om hjärtat.
Det gör så ont inombords!
Hade jag så mist min högra arm eller huset hade brunnit ner hade man ändå inte kunnat jämföra det med denna enorma förlust som utav en nära person! Det finns inte ens i närheten av denna smärta!
Mycket här i livet kan man leva med och ändå ordna upp. Men förlusten av någon går aldrig någonsin att ersätta. Alla planer och framtida händelser med Charlotte har tagit stopp. De kommer inte vidare utan stannade för oss den 3 Februari 2012.
Lilla Charlotte , du var och är min bästa vän. Du var och är den personen som kände mig bäst. Du var och är min själsfrände. Hjärtat och hela kroppen bara skriker inombord utav denna brutala orättvisa. Att du inte fick leva!
Jag har varit sjuk i helgen och spenderat mycket tid i soffan. Igårkväll låg jag och läste jag i en blogg om en liten flicka som bara blev 5år. Otroligt grymt. Efteråt blev jag så matt i kroppen av sorgen som bara åt upp en innifrån men samtidigt dras man till att läsa andras bloggar i samma situationer. Det är nog både nyttigt men känslan efteråt liknar tröttheten efter ett maratonlopp.
Jag hoppas du vet att vi älskar dig Charlotte. Och vi vet att du är med oss! <3
/Kramar Stina
Jag har länge tänkt på och kännt att det värsta som kan drabba en är att mista en familjemedlem. En person som står en nära och som ligger en mycket varmt om hjärtat.
Det gör så ont inombords!
Hade jag så mist min högra arm eller huset hade brunnit ner hade man ändå inte kunnat jämföra det med denna enorma förlust som utav en nära person! Det finns inte ens i närheten av denna smärta!
Mycket här i livet kan man leva med och ändå ordna upp. Men förlusten av någon går aldrig någonsin att ersätta. Alla planer och framtida händelser med Charlotte har tagit stopp. De kommer inte vidare utan stannade för oss den 3 Februari 2012.
Lilla Charlotte , du var och är min bästa vän. Du var och är den personen som kände mig bäst. Du var och är min själsfrände. Hjärtat och hela kroppen bara skriker inombord utav denna brutala orättvisa. Att du inte fick leva!
Jag har varit sjuk i helgen och spenderat mycket tid i soffan. Igårkväll låg jag och läste jag i en blogg om en liten flicka som bara blev 5år. Otroligt grymt. Efteråt blev jag så matt i kroppen av sorgen som bara åt upp en innifrån men samtidigt dras man till att läsa andras bloggar i samma situationer. Det är nog både nyttigt men känslan efteråt liknar tröttheten efter ett maratonlopp.
Jag hoppas du vet att vi älskar dig Charlotte. Och vi vet att du är med oss! <3
/Kramar Stina
