Charlottes Blogg

Tidens sorg




Fortfarande tänker jag att det är du när telefonen ringer.

Fortfarande tror jag det är din röda bil som jag möter på vägen.

Fortfarande tänker jag att du är hemma när jag sneglar upp mot din förra lägenhet.

Fortfarane tror jag att du plötsligt ringer på dörren och kommer in.



Och så kommer det länge förbli..... Saknaden och sorgen växer. Du finns alltid med oss Charlotte. Vi älskar dig!

/Stina

Här nedan följer namnen på nya fina människor som skänkt pengar till Charlottes minnesfond! Tack alla!



Birgit & Göte Andersson , Hörby

Elisabeth Roslund , Malmö

Berit Åkerblom Jönsson , Eslöv - Många tankar till er, i er oerhörda sorg

Tea & Karl-Axel Larsson , Ystad - Till minnet av Charlotte

Jany Sundius med familj , Hörby

Ingela Andersson Älvdalsskolan , Hörby

Niklas Håkansson , Ingemanstorp Hörby - Försäljning av viltkorv



Summan är nu: 22600:-

Nu var det längesen sist jag skrev något. Lusten har inte riktigt funnit där bara. Dagarna rullar på i vanlig ordning , men det är tyngre nu på något sätt. För en tid sedan trodde jag att det var dom värst , att det inte kunde bli värre men hela tiden blir det snäppet jobbigare. Dels är det för att saknadaden växer ju längre tiden går och på något sätt fast man vet och inser så är det fortfarande overkligt det som hänt. Det är detta jag nu känner att man börjar på riktigt inse att Charlotte inte finns. På allvar.                                                                                                                                                                                                                                                                                 

Jag sitter just nu på kyrkogårdens parkering. Har precis varit och tänt ljus och pratat lite med Charlotte.
Försökte att finna lite styrka. Jag hade en dröm om Charlotte inatt. När jag vaknade upp hade jag en fin känsla av att vi "setts" men samtidigt kändes det som en kniv i bröstet av att det hela bara var en dröm.                                                                                                                                                                                                                           
Idag är det en solig och fin dag. Maskroserna blommar för fullt och är både fina och fula. Här är så vackert och lugnt ute och man känner en så frid i sina gamla hemtrakter. Barndomen och uppväxten här var underbar!                

Nu kallar jobbet för min del. Jag behövde lite kraft av att få vara här ute en runda.                                                                                                                                                                                          
Ta hand om er! /kram Stina <3