Charlottes Blogg

Hej alla !

I dessa dagar tänker vi mycket på
dig Charlotte. Nu är jag på samma sjukhus i Lund som du besökte under tolv års tid.
Jag skall som du göra det bästa av situationen för det finns inget annat val.

Man har hittat en tumör innanför käkbenet i halsen på mig. Ca 2x3 cm.

Igår gjorde jag en embolisering av några blodkärl inför operationen jag ska göra imorgon. Den gjordes under narkos och syftet var att strypa blodkärlen som gick genom tumören. Jag sövdes och vaknade inte föränn framåt kvällen. Jag har nu dropp och en nål i halsen inför morgondagens operation.

Jag fick ligga kvar på uppvak över natten och kom till öron-näsa-hals avdelningen i förmiddags.
Niklas , Elin och Emil hade vägarna förbi och tittade inom med lite gott.
Mamma kom vid lunchtid och har passat upp mig. Nu snart kommer Fredrik och Maya :)

Imorgon är det dags att ta bort tumören på morgonen.
De skall öppna upp min käke för att komma bäst till. Operationen tar 4-5 timmar och sedan blir det uppvaket igen.

I eftermiddag har jag varit på röntgen igen. Samma röntgen som Charlotte varit på många gånger .
Många minnen för mamma kommer tillbaka.

Jag tar en dag i taget och beräknas ligga kvar här minst en vecka.
Det blir ca 6 veckors sjukskrivning och därefter strålbehandling . Under operationen kommer de ta prov på tumören för att veta lite mer om den.

Vi uppdaterar mer imorgon kväll.

Många kramar Stina

Snart är det tre år sedan Charlotte somnade in.
Hur är det nu tre år senare då?

Det är mycket som har hänt på dessa tre år. Jag säger det ofta men jag kan fortfarande inte förstå att så lång tid har gått.
För mig känns det som ett år nu ungefär.

Vi har fått själva lära oss att hantera sorgen. Vi vet oftast hur attackerna känns och hur man skall tänka när sorgattackerna kommer.
De kommer ofta fortfarande och kommer nog alltid att göra så.

Känslan när attacken kommer är fortfarande ändå lika iskall och känns i hela kroppen.
Känslan av ett par minuters nedstämdhet och att jag inte kommer att träffa Charlotte i livet mer. Att det är verkligen är sant allt.
Men det är här som jag försöker tänka ljust. Att man får motvilligt acceptera , tänka positivt och ta sig samman. Livet måste gå vidare. 

Tiden efter Charlotte precis hade gått bort så visste jag knappt hur jag skulle hantera sorgen. Allt kändes oftast skit och den här känslan av tomhet var fruktansvärd. Jag tänkte många gånger hur jag skulle klara mig utan henne för resten av mitt liv?
Vi hade ju tankar och planer tillsammans. Saknaden är enorm!

Tiden gick och man var illa tvungen att acceptera att livet nu skulle se annorlunda ut. Man var tvungen att fortsätta kämpa , att överleva sorgen.

Tiden läker ju aldrig några sår men sorgen blir lite mer hanterbar och man får trösta sig med den tid vi fick tillsammans. Jag tror på ett återseende efter detta livet.

Jag tänker på Charlotte massor av gånger på en dag och så är det varje dag. Antingen av tankar jag själv skapar som minnen vi har eller så påminns jag av något. Det kan vara en plats , en låt eller vad som helst som har någon anknytning till Charlotte.

Det värmer när folk än idag kan fråga hur det är .
Sorgen får aldrig glömmas bort!
Jag har ett behov fortfarande att prata om Charlotte och sorgen.

Vissa dagar är bra och andra går mer i sorgens tyngd. Vi måste fortsätta och kämpa dag för dag , det ville ju Charlotte! <3

Slutligen vill jag säga att jag tror också att sorgen har påverkat oss en del hur vi är som personer idag .
Vi tar inget för givet mer och "små" bekymmer är inget att lägga kraft på , någon har alltid det värre.
Det är viktigt att ta hand om sig och andra! Visa kärlek , respekt , godhet och var hjälpsam!

Man får ibland en annorlunda och ibland "bättre" syn på livet när man står med ett ben i ringen som kallas sorg , och ett ben utanför den som kallas livet <3

Ta hand om er <3
/Stina